Ola Magnell-mysteriet och varför Miss Li borde knarka
Platsen för kvällens mer eller mindre musikaliska tilldragelser hette Mariefred – mer exakt Skottvångs gruva. “Vaddå skall ni spela i själva gruvan eller?” undrade inför avresan anhöriga och medberoende av giftet vi kallar rock. Svaret var att ingen visste. I rock-saken ingår att ej veta. Brilljanta band kan heta W.A.S.P eller Jesus and Mary Chain, men känns igen på att de sällan vet var scenen ligger. Vi åkte bil en timme, svängde hit och dit, eller rättare sagt Vanno gjorde det eftersom det var hon som körde. Spelplatsen kunde till sist skönjas mellan björk och fur tack vare den omisskännliga siluetten av ett vitt partytält där den före detta järnmalmsgruvan – numera världshuset – ligger. Två otäcka hål gapade mot jordens innandöme och det kändes plötsligt ganska olustigt att vissa av oss tagit med barnen. Men vilket ställe och vilken uppslutning! Vi träffade bland annat en trevlig gitarrbyggare som kommit ända från Södermalm och som hälsade till mig från – av alla människor – Ola Magnell. “Känner ni varandra?” undrade budbäraren och mitt svar blev nekande. En stor del av kvällen ägnades åt spekulationer om exakt vad som fått herr Magnell att hälsa till just mig. En hälsning från Benny Andersson hade förbryllat mig mindre. Med oss i Skottvång fanns även circuspopprinsessan Miss Li med band. Oj vad de kunde spela! En Docenterna-medlem som i detta forum skall förunnas privilegiet att förbli namnlös trodde sig dock sitta på receptet för ett än grandiosare segertåg genom landet. “Skall man göra det här skall man vara Janis Joplin. Tänk om hon varit två månader på avgiftning före en sån här spelning – då hade det varit utsålt tjugo gånger om.” OBS: Orden ovan speglar inte undertecknads åsikt, men jag vill att ni bär med er att personen som sa det inte är en komplett looser.
/ Jon
