Haru en cigg?
Det var för ungefär ett år sedan. Februari tror jag. Vi hade spelat i en typisk svensk nedlagd småstad och var på väg stället där vi skulle bo. Vi passerade skyltfönstret till en affär som sålde stuvar. Det var det enda som verkade gå att köpa i den här stan. Stuvar. Det var den där blandningen av idyllisk småstad med vackra trähus, snö, iskallt, inte en människa i sikte och absolut inget att göra. Vi, ett popband, var skyddade. På besök. Vi hade vår magiska sköld mot ensamhet och tristess som är lite av grundidén med ett popband. Så gick vi gatan fram och betraktade, utan att komma för nära. Vi pratade om hur det måste vara att bo här, om det gamla bruket från förr och vad folk kan tänkas leva av idag. Vi hade väl fått en viss inblick efter att ha pratat med några i publiken, efter spelningen. Bland annat hade man öppnat ett hem för flyktingbarn inte så långt härifrån. Det hade varit protester från grannarna men kommunen stod på sig och föreståndarna gjorde vad de kunde för att inte störa. Längre upp på gatan såg vi ett gäng. Det var svårt att se på håll men det verkade vara ett gäng på 8 -10 pers, bylsiga kläder, munktröjor, kraftigt byggda. Vi kom närmare. De verkar sparka på något. På marken ligger något. Det är en kille som ligger där! Några tjejer sitter på en trappa intill. Killarna sparkar. Hallå! Vad håller ni på med? Så där kan ni inte göra! Man ska inte slå varandra! Det blev ganska bra, orden fick effekt: Tillräckligt rakt på men också töntigt nog för att vara avväpnande. Killarna slutade men spänningen låg kvar i luften. ”Vadå, vi bara skojade.” ”Det var inte på riktigt.” Killen på marken reste sig och försökte se ut som att han var en vinnare. Han spelade kaxig men stod och skakade. De andra stod väl mest och funderade på om det skulle ge sig på honom eller oss. Så gick killen som hade legat på marken fram till mig och frågade: Haru en cigg? Situationen var desperat. Det var en avledningsmanöver. Röka en cigg med främlingarna. Han stog lång och skitig och i hans blick lyste panik och samförstånd. Jag visste att jag inte hade någon cigg, ändå började jag känna efter i fickorna. Jag skulle göra vad som helst för en cigg. Grabben behöver en cigg! Vi hade inget att ge honom. Medan vi stod kvar började istället tjejerna på trappan snacka, jag vet inte om vad, men spänningen släppte succesivt. Killarna började röra på sig och liksom skakade av sig aggresionerna. Så återgick dom till ett gäng, utan något att göra, bara ha varandra i en avfolkad svensk småstad.
/Kricke
