Gud välsigne Grebo!
Av 2010 skall jag minnas oss i band-SUV:en. Regnet mot rutorna. Mörkret framför oss på väg från Linköping. Sköna Gröna Grebo hette festivalen och jag hade sett det så tydligt framför mig: En stor gräsplan badandes i solljus. Glada människor med picknickkorgar. I stället var det nästan mitt i natten och allt hopp om en somrig avslutning på turnésommaren var ute. Vid Grebo kyrka väntade en handfull gestalter helt klädda i galon. Man förklarade för oss att det regnat hela dagen och att det inte skulle gå att få upp våra förstärkare på scen. Jag svor att aldrig mer anlända till en svensk utomhusfestival utan gummistövlar i packningen. Det var två timmar kvar till utsatt speltid när vi slet åt oss var sin gitarr och påbörjade den mödosamma klättringen uppför den leriga slänten. På scen underhöll först C.J Wallgren med band, tätt följd av Staffan Hellstrand. När jag gick upp på scenen för att lyssna på dem och njuta av den oefterhärmlige Fredrik Blank´s gitarrspel kom den verkliga chocken: Publiken stod kvar. Tvåtusen personer hade löst entrébiljett och stämningen var religiöst god. Man kan bara konstatera att det efter omständigheterna kändes väldigt trevligt. Vår spelning skulle börja klockan tolv på natten. Kvart i tolv klingade de sista ackorden i “Lilla fågel blå” ut. Två minuter i drog vi igång “Dags att bli hög” och måste ha gjort det snabbaste utrustningsiordningställandet i bandets historia. Kan jag få min dröm om att bli backlinetekniker uppfylld nu?
/ Jon
